Adventskalender...

Har jag blivit småpetig eller vad är det frågan om då jag irriterade mig på "adventskalendrar" häromdagen.

Akademiska bokhandeln hade ett stort urval kalendrar, den ena vackrare än den andra, men eftersom tillverkaren konstant kallade julkalendrar för adventskalendrar kunde jag inte på allvar tänka mig att köpa en...

Inte irriterar ja mig på kalendrarna i sig, inte heller spänningen som stiger ju färre luckor som finns kvar att öppna tills julafton, inte heller kristligheten som är inblandad... Det som gjorde mig så irriterad var att julkalendrar kallas för adventskalendrar.

Skillnaden mellan en julkalender och en adventskalender är ju när den startar sin räkning till julafton. I år är första advent den 28.11., men inte en av "adventskalendrarna" startade före den 1.12. – då är det en julkalender.

Den enda adventskalendern jag har träffat på genom åren har varit scouternas, även så i år.

Lyx eller helt normalt

Jag är inte van att få sms som berättar t. ex. följande: "Jag var till butiken, har putsat potatisen, förde din cykel på reparation."

Är det kanske så det ska vara, om man är i föhållande med en man som ser längre bort än sin egen navel?

Dagens bild

Vi hade en gäst på jobbet för en par veckor sedan. Passade på att fotografera den förrän jag släppte den ut.

OK Go - White Knuckles

This pic is a link. Click on it.

Mia Skäringers blogg

Mia Skäringer: "Jag ska undersöka det fula och vackra att vara människa"

Syster Fia hade hittat Mia Skäringers blogg. Kopierade hit den. Inte för att jag skulle vara hennes fan - vet knappt vem hon är. Men de några inläggen jag läste som hastigast, var givande. Hon skriver bra, både personligt och allmänt samtidigt. Det hittade hem.

Summer's gone - pic of the day

Stämning

Venetiansk firades i Jakobstad i år igen. Som vanligt sålde jag fyrverkeripjäser inför firandet.

Jag skulle nog inte köpa raketer eller andra smällare själv, men får som arbetsinsatsbonus en del vackra pyroeffekter att skjuta upp i luften.

Det skulle inte vara lika vackert att bränna pengar på brasa, men det är ju egentligen det man gör då man köper fyrverkeripjäser och skjuter upp den till väders.

Stämningen på Venetiansk på pappas villa är fin - till det behövs inga raketer. En stor kokkobrasa och strandlinjen samt gårdsstigarna kantade av facklor, mera ljuslyktor på bord, folk som är glada, god mat, goda drycker - det gör att man varje år vill komma tillbaka i höstmörkret. Att vi har raketer och andra fyrverkeriattiraljer är bara ett vackert tilläg till samvaron.

Raketeffekten kan te sig magisk när den stannas på bild. Bilderna tagna av herr J. Själv agerade jag som "fyrverkerimästare".

Ilotuliteita Rakettikeiulta

Se on taas venetsialaisten aika Pietarsaaressa.

Huomisesta lähtien muutaman päivän hullunmylly ilotulitemyyntiä ja sitten venetsialaisten vietto soihduin ja raketein isän mökillä. Kokko on myös jokavuotinen perinne.

Rakettikeiu

Semester har jag haft!

Och därmed var jag utan nätverk - inga inlägg... Jag ber om ursäkt.

Det var den varmaste och soligaste semestern jag har haft i mitt liv. Somrarna som barn var ju i och för sig "oändligt långa och solen sken alltid", men jag menar här mina vuxna somrar.

Jag har:

- solat
- simmat
- windsurfat
- inte terrängcyklat en enda gång (har som tur korrigerat läget nu)
- grillat
- skrapat lite fönsterkarmar (men bara lite)
- vilat
- plockat bär
- gjort sylt på rabarber, jordgubbar, blåbär
- bakat många blåbärs- och rabarberpajer
- ätit och druckit gott
- älskat
- träffat en del folk
- träffat herr J:s föräldrar
- nöjesläst
- prövat skjuta med luftgevär (prickade målet)
- fotat blommor, frökapslar, larvar, människor
- firat 45-års dag (vänner och grannar på tårta, en massa presenter fast jag bjöd in folk samma dag för att undvika det)

Den finlädska sommaren 2010. Det här i Mustfinn. Det här är ju inte normalt på våra breddgrader - folk spenderar långa tider i havet bara stående, spelande, plaskande. Det händer i södern, men här?

Lilja i full blom.

Vad skall den här månne bli?

Med litet större segel i lugn vind i Runsala.

Popeda i skogen. Herr J. med kompis har lekt i denna som små pojkar...

Vitlök, Kalanti. Jag visste inte att vitlök ser så här ut när man odlar den. Ja klyftorna är ju i roten, men den här frökapseln är fascinerande.

Blommor och bin.

Kurren som bor i vårt granskap. Äter äpplen som fallit ner, frön ur stora träden. Den är inte speciellt rädd av sig - nyfiken mera, har varit på väg in i en par lägenheter.

Dagens bild idag

Hund och arbetsplats

En vän tyckte till i sin Facebookstatus (översatt): "Alla arbetsplatser borde anställa en arbetshund." De hade haft någons hundvalp i två dagar på kontoret och det hade varit en succé. Allas humör svängde lite uppåt då valpen hälsade glatt på.

Jag har turen att ha en hundkollega på min arbetsplats. Jag är hundallergiker, men det finns raser som jag inte har problem med - min kollega är tur nog av en sådan. Jag har jobbat tio år på min nuvarande plats och hunden kom till kontoret som valp några månader efter att jag började.

På tio år har Täkkäri (som den heter) vuxit lite, blivit en lat gubbe och dessutom blind. Men atmosfären av att ha en hund tassande, snarkande, snusande, ibland skällande och gnällande, är lugnande och ger trivsel till arbetetsplatsen. Täkkäri är dock ingen famnhund, krafsa den kan man få göra ibland, men om den mår dåligt (av att ha glufsat äckel i sig ute) vill den vara nära, till och med i famnen en stund.

Den har alltid tyckt om att lägga sig mitt på golvet eller mitt i korridoren, så att man i misstag kan trampa för nära - den har vassa tänder. Numera ligger den oftast lite undangömd i någon knut eller på sin favoritstol, blindheten har väl påverkat vanorna.

De dagar Täkkäri har ledigt är lite konstiga, det fattas något, och man går runt som om den skulle ligga någonstans och snarka. 

Kuinkas kävikään?

Linnut söivät raakileet seuraavana päivänä...

Oman maan mansikka

Söin eilen kesän ensimmäisen mansikan ja ymmärsin miksi en vielä ole ostanut torilta edes kourallista mansikoita.

Minun piti ensin maistaa oman maan mansikkaa...

Minulla on siis patio/pöheikkö/pieni terassi. Se on ehkä 10 neliön kokoinen. Siihen tilaan sisältyi jo asuntoani ostaessa 4 syreeniä, 1 tulppaani, 1 mansikantaimi (en ihan uskonut silmiäni vielä tänäkään keväänä), paljon rikkaruohoa, savea, soraa, kaikenlaisia esilletyöntyviä puunalkuja... Pationi on toistaiseksi täysin laittamaton - paitsi karsintaa, jotta pöytä ja tuolit mahtuivat pöheikköön.  Suunnitelmat pation remontointiin ovat koko ajan käynnissä ja toteutan niitä hissukseen ensi vuonna.

2010 kesäkuu

2008 toukokuu, tulppaani kukki

Tulppaanistani kerroin jo aiemmin, kuinka se on pitänyt minua taikauskoisessa jännityksessä. Tulppaanin kävi lopulta huonosti tänäkin vuonna - se kuivui nuppuunsa. En kuitenkaan ole kovin kauhistunut, sen voiman on tänä vuonna vienyt MANSIKKA. Mansikka on vihjaillut vaan olemassaolostaan tähän asti. Se on kai kehittänyt yhden kukan viime keväänä, muuten on vaan ollut lehtiä näkyvillä. Suureksi ihmetyksekseni mansikantaimi otti kesäkuussa kunnon kasvuvauhdin ja on kasvattamassa useaa marjaa (tai epähedelmää), joista ensimmäisen poimin ja söin eilen. En ole tainnut koskaan niin herkullista mansikkaa maistaa!

Unikko

Dagens bild 24.6.

Servetter

Jag "samlar" på servetter... egentligen inte, men servetter samlas hos mig. Ett besök till IKEA - åtminstone servetter. Marimekko, Hemtex, matbutik, presentaffär - överallt finns det servetter och jag faller för dem. Jag får också servetter till gåva - för en månad sedan av mamma (och hennes make) som kom hem från sin vinterexil i Spanien, igår på Stockmans matavdelning för att ja köpte en ask Philadelphia-ost... Jag använder servetter förstås också, inte bara till festdukningen, servetterna kommer fram även till vardagsbruk.

Jag hade pappa och frun (H.) på genomfartsresa nyligen och fick igen en gång sitta och betrakta H.:s servettkonst.

Efter varje middag, då vi sitter till bords och diskuterar, börjar minst en servett att ta en ny form i H.:s händer. Alltid. Jag föreslog att hon egentligen borde öppna en blogg med bilder av servettkreationerna. Vet ej om det händer, men den första fotograferade servetten syns här!

Denna gång blev glaset en blomma.

Gunillas potatissallad

Var på en underbar kräftskiva förra augusti, med ett alldeles ljuvligt gäng kvinnor. Stämningen var avslappnad och kul. Kräftorna var... som kräftor ska vara. Och Nillas potatissallad som vi fick till var den absolut godaste jag någonsin har smakat!

Tänkte att jag ska försöka upprepa smakupplevelsen nu på midsommaren. Här har ni också receptet:


Potatissallad (för 10 pers)

30 medelstora färskpotatisar
6 dl gräddfil
4 dl creme fraiche
2 små burkar kapris
2 äpplen
1 purjolök
rostade nötter

Koka potatisen. Skölj och hacka purjolöken. Blanda löken i potatisen efter att du hällt av vattnet. Låt svalna och dela stora potatisar. Skär äpplena i bitar. Blanda resten av ingredienserna. Smaka av med salt och vitpeppar. Någon matsked honung eller fransk senap ger också god smak. Lade i ännu rostade cashewnötter.

Ei tilastotapaus - Inte ett statistikfall

Näyttää juhannussää hyvältä tässä kohtaa!

Paitsi jos ajatellaan juhannuksen jälkeisiä tilastoja tiettyjen asioiden suhteen... Rattijuopot, ruorijuopot, hukkumiset ja muut viinaan liittyvät onnettomuudet lisääntyvät noin hienossa aurinkoisessa säässä.

En oikein jaksa ymmärtää, että hauskanpitoa on juoda pää täyteen, että juhlaa ei voi olla ilman alkoholia, että halutaan viettää keskikesän parasta aikaa tokkuraisessa sekavassa tilassa. Enkä edes itse ole absolutisti.

Juhannuksen vietän mukavissa merkeissä joko kaupunkimaisemassa Turussa tai maalaismaisemassa Uudenkaupungin lähettyvillä.


Midsommarvädret ser tillsvidare lovande ut.

Men om man tänker på statistiken på vissa livsområden, så är ju inte en så fin midsommar att önska... Rattfylleri, roderfylleri, drunknanden och andra alkoholrelaterade olyckor ökar i ett vackert och varmt midsommarväder.

Jag har nog lite svårt att förstå att för att ha roligt behövs sprit, att utan alkohol kan det inte vara fest, att man vill fira sommarens finaste stunder i ett okontrollerat rus. Och då är jag inte ens absolutist själv.

Midsommar firar jag i mysiga tecken i Åbo i stadsomgivning eller i närheten av Uusikaupunki i lantmiljö.

Dagens bild

Chiliviljelmä 2 - Chili på kommande

Kampaajani antamat chilit kokivat itämisvaiheessaan pientä hoidon holtittomuutta. Ei riittänyt, että kerran päästin varovaiset alut kuivumaan, vaan tein sen vielä uudestaan. Ajattelin etteivät ne jaksa lähteä kasvamaan niin huonossa hoidossa, mutta sitkeää tekoa ovat näemmä. Kasvavat hitaasti ja harkiten, mutta ainakin kasvavat!


Jag fick chilifrön av min frissa på våren, han är en chilientusiast - förutom att han är en skicklig frisör. Mitt försök att få fröna att gro, var lite "våldsamma", jag lyckades torka de små försiktiga utväxterna i två omgångar och tvivlade starkt på att det skulle bli något av det hela... Det ser ändå idag ganska bra ut - visst växer de långsamt (men det är kanske normalt), men de växer!

Puukulliukko

Olen odottanut tapaavani hänet pitkään.

Vihdoin Herra J. vei minut mukaansa Kalantiin, mökille. Ja sain tavata "hänet". Hänestä olen kuullut jo kauan sitten, ja tapaamisesta on ollut puhetta, mutta jotenkin asia on aina lykkääntynyt - luovuin jo välillä melkein toivosta. Hän oli komeampi kuin kuvittelinkaan...

Oikeastaan se kesämökki on pienehkö maatalo peltojen keskellä. Herra J:n vanhemmat ovat innokkaita ja taitavia luomuviljelijöitä ja vaikka tonttia siinä peltojen keskellä ei ole suunnattoman paljon, he saavat omiin tarpeisiinsa reilusti tuotteita. Perunaa, sipulia, valkosipulia, selleriä, saksankirveliä, mansikoita, marjapensaita, raparperia ym. Kukkia on paljon, pioneja ja syreenejäkin - ne ovat aina olleet suosikkejani.

Viihdyin mainiosti, viikonloppu tuntui minilomalta - aivan kuin olisi ollut jossain hyvin kaukana. Syynä lienee erilaisuus. Kaupunkilainen tulee maalle ja kokee rauhan ja olemisen ihanuuden. Vaikka viljellyn luonnon keskellä olimmekin, on seudulla ilveksiä, kettuja, susia ja karhujakin. Ketun sain bongattua kun se jolkotteli pellon poikki saalis suussaan - sekin tuntui ihmeelliseltä, vaikka olen nähnyt ketun oman kaupunkiasuntoni ikkunasta myös...

Jag åt Fazers blå en dag

Det var inte gott...

Hur är det möjligt? Mjölkchoklad har ju varit min favorit. Fazers Blå den bästa varianten - slukad på ett huj... Vuxen ålder? Mer skolade smaklökar? Hälsosynvinklar? Ändrade vanor? Vad har hänt?

Choklad älskar jag fortfarande, men jag väljer fylligare, mindre fettkänsla, mer smak. Jag väljer mörk choklad idag - mörk, som i över 60% kakaohalt, hellst 70-75%. Det räcker inte bara med det, smaken på själva chokladen är också viktig, den ska vara rätt.

Vi hade en chokladbutik här i Åbo (jaja, vi har en annan fortfarande, men den har inte bra choklad). Suklainen hette den - jag vat inte vad som hände, men plötsligt stängde de och sedan tog det några månader förrän de tömde affären. Jag var ju stamkund, diskuterade med innehavaren om choklad, fann favoritpraliner, smakade på kvalitetschoklad av den mörkare sorten, var inne och handlade smått nästan varje vecka. Tyvärr lärde jag mig också att vara ännu mer kräsen med choklad, så nu står jag som ett frågetecken och undrar var jag ska få Amedei's eller Lauenstein's choklad...

Lite godbitar