Sipporna varje vår

Varje vår blir jag helt prillig då sipporna börjar dyka upp. Också i år.

Jag vet inte vad det är med dem, men jag har ytterst svårt att gå/cyckla förbi sippor (vita eller blå). En cykellänk i skogen tar minst en halvtimme extra då jag här och där skriker till "sippor, jag måste fota". Betyder att jag har otaliga bilder i kamerans minne efter varje liten tur på stigar.

I år var det lite speciellt med blåsipporna. Jag hittade en chockrosa, en del blekrosa, någon blek blålila, några mörkare blåa...en jag inte fotograferade (vet inte riktigt hur det kommer sig - var kanske så till mig) var helt vit.

Morsdag hade vi 9.5.

 

Min dotter är utflyttad hemifrån, så det är egentligen en liten lyxupplevelse varje gång hon kommer hem till mig på besök. Inte endast därför att det sker relativt sällan - hon har så mycket allt möjligt hela tiden. Oftast dyker hon dessutom upp i brådska, vimsar runt en stund och ger sig av igen. Ibland tar hon även en tupplur på soffan eller golvet förrän hon springer iväg.

På morsdagen kom hon och spenderade dagen med mig och blev över natten också. Vi lagade mat och chokladkaka, hon sov lite på soffan, vi myste och hade det skönt. Jag fick lite gåvor: vitsippsbuketten och tändsticksasken på bilden, kortet syns också. Därtill fick jag en skylt att ha på dörren "Live your life now" eller "Your life is now" säger den ungefär - innebörden är i alla fall där. En disktrasa med snyggt tryck fick jag också.

Jag har funderat om jag bör tolka gåvorna på något sätt, det är ju en intressant kombination av prylar. Men jag tror nog hon har helt enkelt hittat kul små nyttosaker till sin mamma, utan desto mer funderingar bakom. 

Fast egentligen kan alla gåvoprylarna nog tänkas ha en speciell tanke bakom! Jag har ju kakelugn och tycker om tända ljus, jag tycker om att använda snofsiga disktrasor (färgen ska hellst matcha också), springer varje vår runt och fotar sippor och annat växande och bör även påminnas om att livet är nu ibland!

Fin är ungen min!

Pirunpelto

Tuo Runosmäen Pirunpelto, muutaman muun paikan ohessa, on minulle jonkunlainen mittari siitä missä maastopyöräilykuntoni menee. Eikä ole kysymys jaksamisesta, keuhkokapasiteetista tai lihaskunnosta - on kyse tasapainosta, tekniikasta ja koordinaatiosta...

Kävin ensimmäisenä maastopyöräilykesänäni (2007) kokeilemassa sitä 27.7. Silloin oli takana toukokuun alusta asti usein ja suurella innolla ajeltuja lenkkejä. Ajoin Pirunpellon yli toisella yrittämällä.

Sen jälkeen olen ollut siellä kokeilemassa ainoastaan kerran ennen tämän vuoden toukokuun 12. päivää. Se oli tämän kauden kolmas lenkki ja kaksi edeltävää kesää ovat olleet ns. remonttikesiä, eli liian vähän pyörän päällä metsässä.
Ensimmäiseksi huomasin kuinka iso se pirunpelto oikeasti on! En ole tiheämmän kasvillisuuden aikaan katsellut kunnolla ympärilleni ja ilmeisesti myös keskittynyt puhtaasti asiaan... Ylityspaikka on tietenkin sellainen vähän parempikulkuinen kohta, josta näkyy ajettava reitti. Päätin, että en lähde pois ennen kuin ylitän sen. Ensimmäinen yritys vei minut viimeiselle kivelle saakka, samoin kuin aika monta seuraavaakin. Sitten tarkistin vaihteen, hengityksen, keskittymisen - ja ajoin yli. Yesh! Ja yrityksiä alle kymmenen tähän talviruosteeseen.

Taikauskoa? - Vidskeplighet?

Pikku pihapationi reunassa kasvaa keväisin yksi tulppaani. Sen paikka on ihanan syreenin juurella. Naapurin mukaan se on kukkinut vuosi toisensa jälkeen jo parikymmentä vuotta vaikka patio on ollut lähinnä koskematonta pöheikköä ja jättömaata.

Viime vuonna en nähnyt jälkeäkään tulppaanistani. Ihmettelin, huolestuin ja hoin itselleni, että ei se merkitse mitään... Olihan siihen kasattu vähän kiviä, talven jäljiltä hiekotussoraa oli joutunut siihen ja erinäistä rikkaruohoa oli muillekin jaettavaksi. Järkisyitä sen näkymättömyydelle siis. Mutta asia mietitytti silti vähän.

Pari päivää sitten tein havainnon. Tulppaani on lähtenyt kasvuun taas! Helpotuksen tunne oli niin suuri, että piti naapurillekin kertoa ilouutinen...

Minäkö taikauskoinen?

En ensam tulpan dyker upp varje vår vid roten av en av syrénerna i min lilla berså. Enligt grannen har den gjort det de senaste ca 20 åren trots att min berså har varit obebodd, en oanvänd bush och lite av en annan grannes jordavstjälpningsplats (den grannen har som tur flyttat bort) i långa tider förrän jag flyttade till huset.

Förra våren var den försvunnen. Inte en skymt av ens bladen syntes. Orolig blev jag och funderade över saken och upprepade för mig själv att "det betyder inget"... Jag kom på orsaker varför det inte växte - stenar blev lagda undan just dit, ogräs i massor, grus från vinterskötseln av allmänna gången genom bolaget... Den hade inte egentligen en chans.

Två dagar sedan gjorde jag en upptäckt. Min tulpan växer igen! Lättnaden har varit så stor att jag var tvungen och berätta glädjenyheten åt en granne...

Skulle jag vara vidskeplig?

Nytt liv

På våren blir det alltid lite pirr i mig.

Jag vill skapa nytt liv - i form av örtodlingar. Jag fingrar på fröpåsar i butikerna, funderar vilka växter klarar sig ute, vart jag ska sätta fröna och gro... I vår hade jag egentligen redan bestämmt mig för att skippa företaget och bara ha lite blommor i krukor ute. Och förstås chiliodlingsförsöket (mer om det en annan gång).

Så for vi med en väninna till Plantagen för att handla blommor till utekrukor.  Plantagen (som säkert många andra ställen) hade de här fiffiga små "drivhusen" i plast, torvkakor till odlingsunderlägg och en massa olika frön... Ryms på fönsterbrädet och rymmer tio små kakor med frön. Kom hem med blommor till en utekruka, mullsäck, torvkakor, fröpåsar (basilika, rucola, gräslök), ett litet drivhus (kanske borde kalla det en drivask) i plast... På bilden nedan syns mina små basilikaplantor.



 Rucolan tog sig en rivstart på en par dagar och blev snabbt för hög för drivasken. Funderade på lösning, de var inte ännu mogna för skolning till större burkar. Lösningen blev IKEAs glas (de där som kostar 0,95 cent/ 6 st) jag har ju flera paket av dem. Har skaffat glasen att använda i stället för engånsglas till fester och bjudningar hemma. Brilliant idé att driva upp frön i dem tycker jag och tänker nästa år fylla fönsterbrädet med en rad av "drivglas"... Snyggare än drivasken är de dessutom.

Tunnelmalliset munkkirinkilät - Mysigt med munkringar

Ruissalossa on useita kahviloita. Kansanpuiston ja Saarronniemen kahvilat ovat sijainniltaan kauneimmilla paikoilla. Mutta ehdoton suosikkini on kuitenkin Ruissalon kahvila - punainen talo aivan tienposkessa Kuuvan risteyksen kohdalla. Kahvila on sisältä herttainen, tunnelmallinen ja vanhaa viihtyisyyttä vaaliva. Leipomukset ovat itse tehtyjä ja palat riittävän suuria! Munkkirinkilä on ehdoton suosikkini... Kuvassa Katin käsi jakamamme rinkilän kanssa.

http://www.ruissalonkahvila.com/info.htm

Det finns flera caféer i Runsala. Min absoluta favorit är Ruissalon kahvila - ett rött hus med vita knutar. Läget är inte den bästa för den ligger alldeles vid vägen som leder till Saarronniemi stranden - dvs. konstant flöde av bilar och motorcyklar förbi uteborden. Men inne är mysfaktorn hög! Flera små rum, gammaldags, gulligt, doftante, självbakat... Munkringen på bilden tillsammans med Katis hand är av caféets standardstorlek! Den här gången delade vi på en.

Svinalängorna

Lördagen den 17.4. hämtade syster med ensamble till ÅST. Svinalängorna gjorde en turné i Finland och då stod det Åbo på agendan.

Mina teaterbesök har flera år redan begränsats till det vad min syster har på gång. Man kommer aldrig lätt undan... Ingen vi-roar-er-låt-hjärnan-vila -teater precis.
Tenna, Som vi minns det, Svinalängorna... Det kramar om hjärtat, strupen snörs ihop, tårar tränger fram. Men nog är dom skickliga.

Och jag som brukar vilja bort från verkligheten i film, böcker, bilder. Sagor med lyckliga slut smakar bra då vardagen är som värst...

Välkommen, del II, Penseér

Trappan välkomnar gäster och mig själv lite gladare nu. Vårkänslan sökte sig till min trappa och sorgligt gråa "berså-under-planering"...

Penseér blev det i alla fall, trots försök att planera och förverkliga något inte grannarna har. Faktum är att nu just säljs det penseér överallt och det var väldigt svårt att inför Vappen hitta något annat färgglatt att sätta på trappan. Vandrade genom torget och fastnade helt enkelt framför ett färglatt blomstånd - som inte hade andra blommor ens. Penseérna tål ju dessutom lite nattköld också...

Plantagen fick också ett besök. Där lyckades jag hitta något lite annorlunda till en annan kruka, tillsammmans med penseér... Det här arrangemanget bor under en syrén i min berså mitt emot min trappa - de blommorna glädjer mitt öga genom köksfönstret och när jag kommer ut på trappan.

Jag köpte ändå inte blommor ännu i såna mängder att jag fyller alla krukor med dem - jag spar lite utrymme till sommarsåsongens blommor också!

Bloggtävling "Hemma hos Klara"

Kika in till Hemma hos Klara där kan du tävla om muffinsformar från butiken http://www.klarafardiga.com/

Haitaripainia

En pidä painista. Paini ei kiinnosta minua eikä sen katsominen ei tuota minulle nautintoa. Lähinnä välillä huvittuneisuutta aikuisten miesten könyämisestä tai nenän nyrpistelyjä kun katselee missä asennoissa ukot (nykyään kyllä myös neitoset) ottavat lähikontaktia toistensa hikisiin trikoisiin...

Haitarimusiikki. Ööh... ei ole edes olemassa minun kirjoissani - jos asian ilmaisee kärjistetysti. Joka tapauksessa se on jotain kansallisromanttista haikeaa sävelten venytystä...

Sitten sain kutsun Haitaripainin ensi-iltaan Tiina Heliniltä, joka on hoitanut projektin puvustuksen. Kaikenlainen uuden kokeminen kiinnostaa, joten tietenkin menin katsomaan sitä. Raahasin mukaani vielä epäileväisemmän herra J:n (en pakottanut) - joka toisin kuin minä sentään osasi Kimmo Pohjosen nimen...

Painijat tulivat, painivat - yksi oli selättämätön, kunnes tuli Haitari, joka hallitsi ja voitti. Haitari valloitti, määräili, villitsi, valmensi, tuomitsi ja myöskin lopuksi voitettiin. Painijat pistivät itsensä likoon, Pohjonen oli haitarinsa kanssa uskomaton - jopa seksikäs. Valaistus oli onnistunut ja taustagrafiikat/-puheet mielenkiintoiset. Yhdessä näistä muodostui kiinnostava, humoristinen ja elävä ylistys suomalaiselle painille ja haitarimusiikille. Reilu tunnin esitys oli sopivan mittainen, ei tuntunut pitkitetyltä, eikä loppunut kesken. Ainoastaan voitonjuhlan joulukoristeet jäivät mietityttämään... Herra J:ltä kysyin: "Harmittako, että tulit mukaan?" Vastaukseksi sain: "Ei ollenkaan - päinvastoin!"

Kuva Cyde Hyttinen fb:n Haitaripainin tapahtumasivulta.

Sorgligt...

"Statistikmätare 1
---------------
Inga besökare har registrerats idag.
---------------"


Även om jag inte tänkte göra reklam vitt och brett, så skulle jag ha önskat att några besökare skulle ha hittat hit... åtminstone de som har fått adressen.
Fast det kan ju hända att de besökte min blogg före mätaren fick sin plats och konstaterade att det är både tråkigt och tomt här?
Lider av självömkan här nu, det går nog som tur om snart – då sätter jag in lite till material hit!