Renovering
6 år sedan
torsdag 8 juli 2010
fredag 2 juli 2010
Hund och arbetsplats
En vän tyckte till i sin Facebookstatus (översatt): "Alla arbetsplatser borde anställa en arbetshund." De hade haft någons hundvalp i två dagar på kontoret och det hade varit en succé. Allas humör svängde lite uppåt då valpen hälsade glatt på.
Jag har turen att ha en hundkollega på min arbetsplats. Jag är hundallergiker, men det finns raser som jag inte har problem med - min kollega är tur nog av en sådan. Jag har jobbat tio år på min nuvarande plats och hunden kom till kontoret som valp några månader efter att jag började.
På tio år har Täkkäri (som den heter) vuxit lite, blivit en lat gubbe och dessutom blind. Men atmosfären av att ha en hund tassande, snarkande, snusande, ibland skällande och gnällande, är lugnande och ger trivsel till arbetetsplatsen. Täkkäri är dock ingen famnhund, krafsa den kan man få göra ibland, men om den mår dåligt (av att ha glufsat äckel i sig ute) vill den vara nära, till och med i famnen en stund.
Den har alltid tyckt om att lägga sig mitt på golvet eller mitt i korridoren, så att man i misstag kan trampa för nära - den har vassa tänder. Numera ligger den oftast lite undangömd i någon knut eller på sin favoritstol, blindheten har väl påverkat vanorna.
De dagar Täkkäri har ledigt är lite konstiga, det fattas något, och man går runt som om den skulle ligga någonstans och snarka.
Jag har turen att ha en hundkollega på min arbetsplats. Jag är hundallergiker, men det finns raser som jag inte har problem med - min kollega är tur nog av en sådan. Jag har jobbat tio år på min nuvarande plats och hunden kom till kontoret som valp några månader efter att jag började.
På tio år har Täkkäri (som den heter) vuxit lite, blivit en lat gubbe och dessutom blind. Men atmosfären av att ha en hund tassande, snarkande, snusande, ibland skällande och gnällande, är lugnande och ger trivsel till arbetetsplatsen. Täkkäri är dock ingen famnhund, krafsa den kan man få göra ibland, men om den mår dåligt (av att ha glufsat äckel i sig ute) vill den vara nära, till och med i famnen en stund.
Den har alltid tyckt om att lägga sig mitt på golvet eller mitt i korridoren, så att man i misstag kan trampa för nära - den har vassa tänder. Numera ligger den oftast lite undangömd i någon knut eller på sin favoritstol, blindheten har väl påverkat vanorna.
De dagar Täkkäri har ledigt är lite konstiga, det fattas något, och man går runt som om den skulle ligga någonstans och snarka.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Inlägg
